Bara ordet gör att pulsen går upp. Stress. Julstress. Stress. Stressa, stressar, stressat ihjäl sig!
 
Varför? Till vilken nytta?
 
För några år sen och under en lång period hade jag en riktigt hög stresströskel. Jag gjorde de flesta saker under tidspress för att jag tyckte att jag var som mest effektiv då och fick så mycket gjort då.
 
Det fick jag också. Då. Nu slutar jag fungera när jag är halvvägs upp mot min tidigare stresströskel. Det räcker att hela familjen ska iväg till fritids och jobb (vi har bussar att passa) för att jag ska få kortslutning i hjärnan. Det går inte att skynda sig. Jag kan inte stressa längre! Och det är oerhört frustrerande. Jag som har kunnat springa ikapp tiden! Och nu springer tiden ifrån mig.
 
Jo, jag har nästan kunnat stressa till mig extra tid. Obotlig tidsoptimist som nästan kunnat springa ikapp tiden. Tid var verkligen pengar för mig. Och jag gnetade och sprarade på mitt tidskonto. Som stundtals växte! I alla fall kändes det så! Det växte och jag fick mer och mer tid på kontot. Men i verkligheten hade jag inte mer tid. Snarare tvärtom! Men jag tror inte att jag insåg det. För nu när jag ser tillbaka kan jag inte komma ihåg något enda tillfälle då jag haft nytta eller glädje av den här extra tiden.
 
Viss nytta har jag ju haft. Eftersom vi har som en slags stämpelklocka på jobbet så har jag ju tjänat en kvart på flexen om jag tagit en tidigare buss till jobbet. Och så småningom har jag kommit upp i en arbetsdag i antalet timmar, som jag sedan kunnat byta mot ledighet. Det är ju bra, och användbart.
 
Men, med facit på hand, alla gånger jag stressat till bussen, nästan sprungit från bussen till jobbet, för att inte tappa minsta, dyrbara minut!
Var det värt det? Eller har jag kanske triggat kroppen, hjärtat och hjärnan lite väl mycket, lite väl ofta?
 
Kanske hade jag mått bättre av att inte ligga plus på flexen, och istället varit en lugnare och mer harmonisk människa? En person som inte nödvändigtvis måste gå av bussen först. En person som inte går så fort så hon ser ut att kunna snubbla när som helst? En person som till varje pris måste komma först över gatan? Som om grön gubbe betydde startskottet på Världens Viktigaste Lopp?! Win or die.
 
Jag ser inte cool ut när jag rusar fram. Det är bara lite höftvickningar som fattas för att jag ska se ut, och gå lika fort, som de som tävlar i gång.
Väldigt osnyggt.
Väldigt osofistikerat.
Väldigt ovärdigt mig.
Väldigt mycket allt jag inte vill vara.
 
  

... att det förra inlägget inte är ett dugg överdrivet. Inte ett uns av ironi finns i det.

Faktiskt. 

Sorgligt men sant.

Sant är också att jag önskar att jag kunde gå in till min man och be om ursäkt för att jag blev så sur, men att jag inte kommer att kunna göra det! Jag kommer gå dit in, vara sur och inte kunna prata normalt med honom.

Fan vad jag är störd!!!

På allvar!

Jag VET att det bara var ett spel - ett spel!

Men ändå. Jag förlorade. Jag är kass.

Och det ska jag leva med resten av helgen. Fan. 

Vi har träffat några vänner ikväll och spelat sällskapsspel.

Jag hatar sällskapsspel.

Men gillar att umgås och dricka vin!

Men inte att spela spel.

DÄRFÖR ATT JAG HATAR ATT FÖRLORA! Hatar verkligen.

Min man vann över mig. Därför får han inte ha sex med mig. På resten av det här året.

Jag är så arg. Och så besviken.

Och bara för att jag är 36 år gammal måste jag svälja förtretet och låssas som att jag tycker att "det är väl ingenting" och gärna le lite avslappnat.

My ass!

Jag HATAR att förlora.

Världsfred?

Jag förlorade.